Lyckans minnen smärtar.
Ty de kommer aldrig åter.
Sköna bilder flyktar.
Ty de lämnar oss nu åter.
Hjärtats tårar svider.
Ack de aldrig torkas bort.
Vackra minnen river.
I den kala själen jag.

Ångesten har hittat sin hemvist.
Slagit sig ner vid foten av mitt berg.
Tittar upp till mig med ett ondskans skratt.
Jag ser ner till dig med falskhetens leende.
Våra vägar korsas alltid till slut.
Jag flyr dem men du vill dem finna.
Nu sjunger ingen näktergal.
Ty stridens tid är inne...

<><><><><><><><><>

Första slaget är givet.
Men ilskan driver starkare än smärtan.
Självsäkert ryggar du undan,
mina ursinniga attacker.
Du slår mig omkull,
som om det vore en lek.
Kastar mig likt trasdockan,
som inte ens lillflickan vill ha.
Sparkar mig framför dig,
likt hunden som stal din mat.
Men aldrig du får mig till knä,
ty smärta försvinner bakom stolthet och hat.

<><><><><><><><><>

Ja visst har jag mött dig...
Ja du där borta i vrån.
Du där,
bakom lyckan och glädjen.
Du som håller dig gömd för mina sinnen.
Du som försvinner bakom dina bröder.
Ja lättjan och friden.
Nej men kliv då fram.
Ja ta steget ut i ljuset.
Skrid genom kärleken fram.
Men jovisst har jag dig sett.
Jag är glad att jag dig glömt.
Ställ dig i ledet!
Där bakom de där två.
Seså ställ dig då där.
Men snälla du kära...
jag kallar dig så.
Ty du saknad,
du dig kallar mitt liv

<><><><><><><><><>

Hon smeker mig likt en sammets sjal.
vaggar mig likt en mor sitt barn.
vyssjar mig med den käres kyss.
Och söver mig sin kärleks byst.

Jag är pojken över axeln.
Jag är viskningen i natten.
Jag är värmen ifrån dimman.
Jag är din skugga i mörket.

Ser du din spegel i mina tårar?
Tittar du vännen i min smärta?
Skådar du glädjen i min ångest?
Ja då älskar jag dig...

<><><><><><><><><>