ja du har på mig väntat,
där bakom den mörka eken.
Du har på mig spejat,
där från den mörka eken.
Där har du sett min lycka frodas,
där från den mörka eken.
Du har torkat ett hån till dina läppar,
där från min mörka framtid.
Du har mig fällt,
där med din mörka klinga.
Jag har dig skådat...
min gamle vän,
jag kommer inte att springa

<><><><><><><><><>

Så vände striden...
Du klöv min sköld,
och bröt min klinga.

Så vände hoppet...
Du slukade ljuset,
och mina vingar.

Så vände ljuset...
Jag föll i bakhåll,
för dina pilar.

Så vände livet...
Jag föll till knä,
för dessa sinnen.

Solen sluttar ner mot slutet,
stirrade blint in i fasan i norr.
Tyngda steg av minnets vikt,
ledde fruktans armeér stridslöst.
Glömskan somnade vid dess sida,
och ilskan stötte fram ur mörker rum.
Hetset tystade sina systrar,
och döden prisade sina vilddjur.

<><><><><><><><><>

Så svär du din trohet,
till barnaskaran i fält.
Så strider du barbent,
för barnaskaran i fält.
Så hetsar du kärlek,
åt barna skaran i fält.
Så söver du smärtan,
för barnaskaran i fält.

Jag gräver min flyktväg,
under broar av hopp.
Jag tömde min kärlek,
ut över tomhetens topp.
Jag fyllde min rädsla,
tills vanvett sa stopp.
Jag begravde min frihet,
under broar av hopp.

<><><><><><><><><>

Dina smekningar...
Dina försiktiga kyssar...
Dina blickar...
Dina trånande ord...

Mina rivsår...
Mina blödande ärr...
Mina tårar...
Mina förvirrade tankar...

Jag föddes...
Flyktade bort till fjärran.
Jag växte...
Flydde in i ovissheten.
Jag dog...
Långt bort i ensamheten.
Jag glömdes...
bakom den ljusaste evigheten.

<><><><><><><><><>

Konsten att stråla,
föddes ur dig.
Vekhetens kraft,
leddes till sans.
Kråkornas furste,
i parken han dog.
Ensam med sveket som smutsat hans blod.

Jag dränkte min hjässa.
Reste mig ur skuggornas vatten.
Stirrar in i ovisshetens fällor,
och andas,
andas...

<><><><><><><><><>

Du, är min stora tröst.
Du, bär min kärlek med stolthet.
Du, tömmer mina sorger för vinden.
Du, är kärleken i ensamheten.
Du, svävar av gudarnas nektar.
Du, ler likt stjärnor i fången.
Du, spelar mitt hjärta likt harpan.
Du, är nyckeln till mina gömmor.
Du, är själens ljusa spegel.
Du, är rädslan bakom masken.
Och du... kysser mina ord till pappret.

Jag sålde min biljett.
Jag kastade den i floden.
Jag lämnade mina kläder.
Jag tappade dem med flit.
Jag skänkte mina sorger,
till någon gammal vind.
Jag andas mina drömmar.
Jag lämnar allting vitt.

<><><><><><><><><>

Livet svävar med lövet.
Lyfts av fader vind,
och färdas vida blint.
virvlar upp i en konfusion.
Dansar vidare längst rännstenen.
Fastnar i en spricka,
och dränks av moder jord...

Lögnen stannar till,
vriden runt ditt hjärta.
Fryser dig till tanke.
lämnar dig vida öppen.
Sparkar dig till knä,
och kysser dina stela läppar.
Med sitt sanna grin.
Då,
ja då,
har du snubblat på svärdet.

<><><><><><><><><>

Trösten i halsgropen,
flykten i hälarna.
Rädslan på tungspetsen,
och fruktan för sig.
Drömmen i sjuksäng,
och viljan i bur.
Känslor i skärvor,
och ödet en mur.

Skrattandes galen,
längst gator och torg.
hetsandes kär,
i skog och i mark.
Gråtandes missförstådd,
längst med flodens rand.
vanvettigt älskande,
längst djupfrusen hamn.

<><><><><><><><><>

Skeppet slogs mot klipporna,
kropparna spolas iland.
Drömmar faller till marken,
splittrar så en man.
Krigaren föll för svärdet,
lämnade här sin sorg.
Kärleken slås mot dimman,
kastas raskt i ödets borg.

Jag ljuger dig vacker,
kliver in i dunklet.
Medveten men glömsk.
Jag glömmer för att,
jag vill tro.
Jag ljuger dig vacker,
min fagra spegel.

<><><><><><><><><>

Jag gräver barhänt i glöden.
Söker svaren målade av mig själv.
Jag glömmer för att jag vill leta.
Jag bär dig vid mitt hjärta,
du giftet i ordet.
Ja, det är sökandet jag söker.
Där med mina flådda händer.

Så fångades jag i nätet,
det kvävde mig så lätt.
Dess snaror tog mina krafter,
och min tanke blev åter mörk.

Blicker av hopp,
blickar av falskhet.
Blickar av trånande,
blickar av lögn.
Blickar av längtan,
blickar av dunkel.
Blickar av kärlek,
blickar av svek.

<><><><><><><><><>

Jag skriker av växtvärk.
Jag ber för mina synder.
Jag hoppas med själen i pant.
Jag räddas av fasornas kamp,
och dör så förkrympt...

Glöm inte den blicken!
Ta inte anletat frågvis!
Se horisonten på alla sidor!
Kasta inte minnen likt trasan!

Min värld bär alltid en horisont.
Mitt mål är alltid där borta.
Mitt liv är alltid en vandring,
och min horisont är alltid mitt liv.

<><><><><><><><><>

Här i lögnens värld,
är jag herre.
Här i dunklets näste,
är jag din sanning.
Här i falskhetens kula,
är det jag som härskar.
För här i mörkrets boning,
gråter jag mina teser.

Stålet fött ur ilskan,
begravs i kött av kärlek.
Ilskan sniden ur rädslan,
sluktar kärlekens trötta kyssar.
Rädslan målad av ovissheten,
sliter itu glädjen i flykten.
Och ovissheten född av utmattning,
ragglar trevandes längst sorgen.

<><><><><><><><><>

Jag glömmer glaset med glädje,
Glaset fyllt av sorg.
Jag tömmer med en sådan kärlek,
att jag tömmer,
vad som nu är tomt.

Glas kvarnarna,
slukar himmelslösheten.
löser upp,
gränslands fejder.
Gror sig feta,
på sorglösa bönder.
och hemlösheten,
går tisslande över...

Jag väljer mörkare vägar.
Intalar mig själv till tvång.
Girigheten har mig gripen.
Jag svävar i illdåds gång.
Reser mig full av ett mod,
dränkt i den mörkaste falskhet.
Rasslar med mina kedjor i natten.
och låter ondskan piska mig fram.

<><><><><><><><><>

Vänster handen läser sagan.
Han läser högt,
med stolthet.
och tittar upp så fylld av ro.
Hans glädje,
är svår att dölja,
men döljs så att sagan gror.

Högerhanden skrattar kallsint.
Han skrattar högt,
med en tydlig avsky.
och stirrar blint så fylld av avund
Hans hat,
är svår att tygla.
men tyglas dock av maskens ro.

<><><><><><><><><>

Så släpades smärtan ut.
Den drogs längst gator och torg.
Ställdes ut likt forna fångar.
och slets itu på den dömdes bro.

Dina ögon tåras,
och ditt hjärta lugnas.
Dina hat,
har fått sin ro.
De slets itu,
på den dömdes bro...

Glöm tårarna du skänkte mig.
Se leendet i tystnaden.
Ro kärleken till flodens kant.
och be dolken om evig nåd.

<><><><><><><><><>

Så sliter du skynket bort.
Som borttappat i vinden.
Så läser du mitt hjärtas hopp.
Som borttappat i vinden.
Så du av ångest född.
Så borttappad i vinden.
Så glömmer vi,
vi syndens barn,
dig likt borttappad i vinden.

Svärtad tunga bär mycken skam.
Det dväljes där likt fröjden.
Den söker bikt i varje hamn.
Likt mördaren inför bödeln.
Tunga tårar,
tvättar ej syndens namn.
nej de svärtar dina nävar.
Ångest sprids i vredgad mun,
och lockas blint in i döden.

<><><><><><><><><>

Jag är försiktig,
men försiktig,
med att kallas försiktig.
Gömmer mina planer väl,
och rymmer i planerad impuls.
Kastar mig vind för våg.
Men vet alltid,
hur jag landar.

Du kastar spannet över mig.
Du tänder ljuset i min cell.
Du slår mig tills jag kvider dessa ljud:
Ӂh verklighet,
släpa mig ej dit ut”

<><><><><><><><><>

Jag sväljer alltid kroken.
Ser till att den borras,
djupt in i min strupe.

Jag smakar aldrig masken.
Nej jag bara sväljer,
snabbt så att kroken ska fastna.

Jag rycker och jag sliter i linan.
Men flötet jag aldrig får ner,
det endast vaggar stilla på ytan,
och du mig aldrig ser...

<><><><><><><><><>