Spåren föds i snön.
De vittnar om din sorg.
Följer dig till världens rand,
likt en varg med blodad tand.

När flykten blev min dröm.
När ödet blev en vandring.
När livet aldrig förs i hamn.
Ja då släpper jag min åror...

Jag stänker liv i mina sår.
Jag slickar dem blödande.
Jag reser ragg mot själen,
och jag kallar ärren mitt liv.

<><><><><><><><><>

Ett stenkast från esamheten.
Dit önskar jag mit.
Så där nära att jag smakar den,
men den skadar inte mig.
Men ack mina närmanden,
blir alltid övertramp.
Och jag lämnas där i vaken,
ensam utan namn.

Ack mitt hjärta...
Jag tömde bägaren.
Ack min kära...
Jag var så törstig.
Ack du sköna...
Min kopp är tom.
Ack du tröstlös...
Förlåt mig flicka
Ack du smärtad...
Fyll mitt krus.
Ack du dömda...
Vår dryck är slut.

<><><><><><><><><>

Jag köpte din smärta,
ja den var inte dyr.
Du lät dig luras,
av ett sotat hjärta.

I svekets mörker,
Jag stal ditt hopp.
Du lilla flicka,
Som jag förått.

Så bar det av,
in i ebenholtsens land.
Du blev förstrummad,
utav löjets strand.
Och du sprang hejdlöst,
in i svavelhamn.
Du föll ack tröstlöst,
till bottens slam.

<><><><><><><><><>

Så blev hjälten slagen,
och skölden spräckt.
Hon stal hans rustning,
och hans många namn.
Han stred nu naken,
och i annat land.
Där inte kvinnan,
förtär sin man.

Din hårdnad,
som du bar så stolt.
Den bleknade,
så att den snart försvann.
Du sökte,
tröst hos annan man.
Din hårdnad,
kom strax i hamn.

<><><><><><><><><>

Så levde vi,
reste oss.
Lättade våra sinnen,
hatade.
Och begravde oss,
i varann.

Hämningslösa kärlekar.
Förhoppningslösa rosor.
Tröstanslösa flykter.
Endast betydelselösa möten.

Jag smakar din oskuld.
Jag smeker den i tanken.
Jag omsluter mig den stillsamt.
Jag skådar den med hjärtero

Jag ledsagas av känslorus.
Jag flyktar mot dig min horisont.
Jag tystar min tungas eld.
Jag endast smyger kring drömmens rand.

<><><><><><><><><>

Ack ett ord...
en blick...
ett skratt...
Kan få mig vaken.

Du vet mina tankar,
du har läst min charad.
du vet och ditt hjärta bankar.
Ack vem är denna nomad?

Öga möter känslolögn,
känsla möter hetta.
Hetta möter dimmans rand,
och dimman föds ur lögnen.
Lögnen den är rädslans sköld,
och rädslan den är kärlek.
Kärleken är noga gömd,
så ingen den kan släcka.

<><><><><><><><><>

Åh du unga blod.
Du som hettas o so lätt.
Du som bubblar upp i känslorus,
och bränner allt av säkerhet.
Du som forsar likt en syndaflod,
och släpar mig till knä.
Du som kräver all min lydnad,
och krossar stund av vila.
Åh du ungdoms blod...
Svalla!
Svalla likt aldrig förr!

Jag ligger vid din sida,
mina läppar är som asplöv.
Jag skådar så din honungs hud,
men min smekning den aldrig känner.
Jag tvekar i min säkerhet,
ty rädslan har mig gripen.
Jag lämnar dig så ifred,
och vi vandrar våra stigar...

<><><><><><><><><>

Vem kunde ha anat?
Att ilska föder kärlek.
Vem kunde ha viskat?
Att trötthet blir till känslor.
Vem kunde ha svurit?
Att hårda ord blir till kyssar.
Vem kunde ha siat?
Att din själ andades hetta.

Så driver du min ensamhet.
Kastar den framför dig,
likt gatstenen allena.
Slingrar dig kring naken kropp.
Så törntärd av livets löjen,
och släpad efter din gyllne vagn.
Du sliter min blyge tunga,
Från ett sedan länge tystat svalg.
Åh du ensamhet...
Fly, fly min vredes skalv.

<><><><><><><><><>

Den blyge riddaren,
dräper drakens hån.
Med sin nötta klinga,
av tidslöst bortglömt mod.
Draken stapplar frågvist,
över riket färgat skam.
Han spejar o så tröstlöst,
efter hånet som lyft hans namn.

Så jag lät känslorna svämma över.
Så jag läk maklösheten dränkas.
Så jag lät förvirringen tömmas.
Så jag lät kärleken prydas,
i svek...

<><><><><><><><><>

Skänk mina sinnen ro!
Reta ej mina tårar.
Skratta ej med lätthet,
och lämna mig i trötthet.
Dansa inte för mig.
Ja likt älvorna vid midnatt.
Locka mig inte ditåt.
Där berusad jag störtas.
Nej lämna mina tyngda drömmar,
och skänk denna själ sin ro.

Dina blickar möter en svaghet,
den döljs strax i hast.
Dina ord möter en springa,
men den sluts allt så raskt.
Dina fingrar möter en spricka,
men den täcks då med last.
Dina läppar mötes av skärvor,
ty allt som täcks nu åter brast.

<><><><><><><><><>

Ja visst är jag en bödel.
Ja med yxa och mask.
En som dig lurar till bilan.
och sedan dräper dig med kraft.
Men ack min kära syster,
all min mäktans kraft.
Kan inte lyfta bilan,
för att släcka det vi haft

Den morgonen,
den stunden.
Den evihet,
den ensamhet.
Den lycka,
den borg.
Den grymhet,
den sorg.
Den rädsla,
den synd.
Den godhet,
den tyngd...

<><><><><><><><><>

Skrattet från törnrosorna,
ekar i nattefrid.
Hatet från näkergalen,
skalas i blid.
Ondskan i vindarna,
ledes i strid.
Ängslan från evigheten,
kläddes i nid.

Kasta mina synder för vinden.
Släng dem ur fönstret i själen.
Måla din syn på planket.
Klistra dem på darrande ben.
Skjut mina tankar från friden.
Bränn dem på rännande sten.
Men lämna mina tårar på bordet,
och flykta dess sorglösa men.

<><><><><><><><><>